Jag tror att man ofta bara nöjer sig. Man blir nöjd och lat där man befinner sig. Även om det är jobbiga situationer. Man känner väl att man inte har något val kanske. För mycket saker som trycker på. Så man blir nöjd. Man är kanske rädd för det som kan hända om man lämnar sin trygga zon. Att man ska göra fel, att ingen kommer tycka om en, att alla lämnar en, att man ska känna sig totallt ensam och övergiven. Jag tror att alla behöver lämna sin bekvämlighetszon. Jag har varit i den sitsen där jag inte vet om jag vågar, hej, jag är där fortfarande. Men jag tror att man mår bättre av att chansa lite. Våga lite mer. 

Jag är inte nöjd. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Jag vill kasta mig ut, pröva mig fram, chansa lite, våga drömma. Jag vill att mina drömmar ska bli sanna. Om jag inte kastar mig ut och lämnar min trygghetszon kommer jag aldrig att nå dem. Och det är något jag vill. Jag vill drömma och nå mina drömmar. Och på den vägen kommer jag strunta i vad andra tycker om det jag gör eller hur jag är, för jag har ett mål, en dröm att följa. Därför, är jag aldrig nöjd.