Den sjuttonde i ordningen i Emily Dahl-kalendern. Jag går i ettan. Det är november. Jag älskar min nya frisyr. Man ser min sneda tand. Jag måste ha en ny profilbild. Det blir den här. Jag är nog ganska osäker. Men jag har börjat i en ny klass. Jag får sjunga en massa och har fått nya vänner. Vi lyssnar på the Beatles och Cat Stevens, vi klär oss lite hippie-stil. Jag blir kallad sjuk och blek för att jag inte har något smink på mig av min samhällslärare. Jag försöker passa in, precis som alla andra. Men blir behandlad som om jag är yngre, jag blir arg om någon retas för mycket. Då ryter jag. Det finns så många i klassen som måste synas och höras. Jag får nog inte riktigt plats. Inte som jag vill. För det finns så många andra som är så mycket duktigare, enligt lärarna i alla fall. Det var nog en förvirrande tid. Jag visste inte så mycket, vågade inte så mycket, tyckte inte så mycket. Jag ville bara vara en del av något mer. Inte vara själv. Kanske fick jag mig några käftsmällar då som gjorde att jag tog mig igenom den tiden och lärde mig något. Kanske fick jag också se att det fanns något annat än den skola och de kompisar jag var van vid sen tidigare. Jag fick vänner som brydde sig, jag fick en trygghet som inte funnits där innan. Men också fick jag kämpa, för det var mycket jag inte förstod eller hade sett. Jag var naiv och hade enorma humörsvängningar. Jag var Liten, Elsalill, pysselsa och mini. Det var jag, sexton år.