Jag är stark, jag är skör och jag har lärt mig leva
Jag har länge tänkt att jag vill berätta en sak och nu känner jag att det är dags. Ni får nu en liten inblick i mitt inre. Välkomna.
Jag är starkskör. Om du inte vet vad det är så ska jag berätta det för dig. Jag är en känslomänniska och jag lever med en massa känslor i mig och utanpå mig. Det är min överlevnadsstrategi som jag har burit med mig och använt mig av genom alla år i mitt liv. Så länge jag kan minnas. Ibland har den fungerat mindre bra då jag burit på alla andras känslor och tryckt undan mina egna. Ena dagen är jag stark och klarar allt. Andra dagen kanske jag är skör och ligger som en pöl i sängen. Det är för att jag tar in så himla mycket under en dag. Min hjärna klarar inte av att bära på allt och när jag då inte får sortera blir det fel. Jag har under min uppväxt fått utbrott eller blivit arg eller ledsen och inte alltid förstått varför jag beter mig som jag gör eller varför jag känner som jag gör. Jag har inte förstått att det är alla andras känslor som bubblar i mig. Jag har stenkoll på vad alla andra känner men mitt eget känsloliv är ett kaos. Jag har varit en kameleont som formas efter hur andra vill att jag ska vara för jag känner hur de vill att jag ska vara och bete mig. Går jag in i ett rum känner jag in stämningen och beter mig utifrån den. Det kanske inte är så underligt att det då och då bubblar över och blir kaos och ett utbrott plötsligt kommer. Jag är som en vulkan som bär och bär på en massa skräp och tillslut så orkar inte jag ta hand om det längre och då får jag ett utbrott och sprutar ut all lava i mig.
Människor har genom mitt liv sagt att jag varit överkänslig och att jag borde skärpa mig eller trycka undan mina känslor. För det är normen. Jag ska stöpas i samma form och inte visa något utanpå. Det spelar ingen roll vart jag är och vem jag varit med. Det är så människor tycker att jag borde hantera mina känslor. Jag har lätt för att gråta och visar ofta mina känslor. Blir jag arg så gråter jag, blir jag ledsen så gråter jag och är jag glad så är jag verkligen genuint glad. Jag går in i känslan jag känner. Jag har fått höra saker som ”skärp dig!”, ”jaha, nu börjar hon gråta igen” eller ”fast det där var väl inte så farligt”. Det gör det inte lättare att acceptera sig själv. Jag har i perioder hatat mig själv för att jag är som jag är och att varken jag eller människor omkring mig kan acceptera det. För jag har känt mig fel och onormal. För att jag inte följer normen. Men egentligen, vem vill följa normen?
Jag är även stark för jag klarar mig ofta genom tuffa perioder och förstår inte alltid hur jag gör det. Jag blir bekväm i den jobbiga känslan och bara tar mig igenom det, hur tufft det än är. Så, jag är en starkskör person. Och jag accepterar det. Jag har äntligen accepterat att det är såhär jag är. Och jag lär mig av det. Jag vet att jag måste ta tid och tänka på vad det är jag känner. Är det mina eller någon annans känslor. Ibland får jag ta tid och känna på en känsla för ett tag. Nu får jag vara ledsen ett tag. Eller just nu är jag arg. Och det är okej att jag känner som jag känner. Jag vet att detta inte är hela världen men det är min värld. Och jag lär mig att leva med det. Jag är stolt över mig själv att jag insett alla dessa saker om mig. Och jag är stolt över att vara en starkskör person. Ibland är det jättejobbigt men jag har en gåva som jag kan använda mig av och jag lär mig mer och mer för varje dag som går. För vet ni, det behövs personer som oss starksköra i världen.
Våga öppna dig också! Är du en starkskör person du med? Eller har du en annan överlevnadsstrategi?
PS: Vill du läsa mer om att vara starkskör finns det en superbra bok som heter Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Bra tips såhär en onsdag.
Allt gott fina ni!
Puss!
Translation: Time to open up. I'm a Highly Sensitive Person.
Jag är precis tvärt om. Jag har istället tagit till mig alla de där kommentarerna som "men det var väl inte så farligt" och tryckt ner alla känslor så till den grad att jag helt slutade känna. Naturligtvis gick det inte till slut, jag bröt ihop helt.
Nu går jag i terapi för att lära mig att känna igen, och det är väldigt väldigt svårt, men går framåt. Det har gått så långt att det inte bara handlar om att släppa fram känslorna som finns inuti, utan jag måste börja låta mig själv skapa känslor från grunden.
Jag tror att det är bättre att våga känna lite för mycket, även om det naturligtvis också kan vara väldigt jobbigt.
Ta hand om dig!
Åh. Jag är likadan. Känner igen mig så extremt mkt i allt du tar upp. Både i hur vi hanterar situationer och hela livet i sig, och hur det bemöts av andra. Tack <3
Vilket starkt inlägg! Väldigt fint skrivet.
Känner igen mig i mycket.
Att acceptera att man är både stark och skör är det bästa man kan göra tror jag. Det är två fina sidor som behövs för att bilda den helhet som är Jag.
Heja dig! Jag är stolt över dig också!
Fina Elsa! Jag är precis likadan. Har hela tiden känt mig svag för att jag har så mycket känslor, för att jag inte har något filter för intryck och andras känslor. Det kan ta otroligt mycket energi att ta in alla intryck, och har gjort att jag insett att varje intrycksfylld dag kräver lite lugn och ensamhet. Men det är ju okej också. Man får lära sig att acceptera det, och inse att det faktiskt kan vara lite fint också. Jag har lärt mig att det kan vara en gåva att få känna så väldigt starkt ibland. Så tack för att du delar med dig av det, vi är nog många fler än man kan tro!
Så fint skrivet! Hejja dig! Är precis likadan, kan vara väldigt jobbigt ibland, på jobbet tex. Att gråta inför kollegor kan kännas lite läskigt, och avklätt som att klä av sig naken inför främmande människor typ :) jag tar också in andras sinnesstämningar och energier det är något speciellt som vi får se som en gåva istället för att det ska vara en börda. Kram!
jag är precis tvärtom, och får också höra kommentarer om det ibland. jag stänger av alla känslor, en del äter jag bort, en del bara "försvinner", och så har jag gjort hela mitt liv. och nästan hela mitt liv har jag väntat på att alla dom där känslorna ska komma ut någon gång, fast än har dom inte gjort det. ibland saknar jag dom där känslosvängningarna som andra människor har, för jag blir aldrig riktigt glad, ledsen eller arg, bara ett grått mellanting. å andra sidan, så hjälper det mig när livet är jobbigt, när någon dör, när kriser sker. när andra människor ligger hopkurad i en gråtande boll, så går jag bara vidare. jag är inte känslokall, men jag känner inte heller.
Jag är också HSP! Den dagen jag fick läsa om det förändrade typ allt. Äntligen finns det en förklaring till varför man är som man är och alltid har varit som man har varit.
Vi behövs!
-N.A.
jag har precis börjat processen att acceptera att det är så här jag också är. starkskör. det är ett väldigt fint ord för något som ibland gör att hela himla livet känslomässigt känns upp-och-ned. tack för att du skrev om detta!
