Dags för lucka tjugotre och äntligen är jag ifatt i denna julkalender av
Emily. Berätta om en gång när du kände dig ensam.
Jag är som man säger en orolig själ och en känslomänniska. Därav känner jag mig ofta väldigt ensam, och många gånger helt utan anledning. Jag försöker såklart att jobba på det här och göra vad jag kan för att jag inte ska tänka de där ensamhetstankarna men ibland så går de inte att hejda. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt med egentid där jag får vara bara för mig själv. Att gå promenader själv, eller gå på stan, eller ibland bara sitta hemma och kika på en film. Det gör jag oftast bäst själv och trivs bra med det. Men när det kommer till vissa dagar när jag inte vill vara själv eller när jag känner av att jag inte är välkommen någonstans, då blir ensamheten som värst. En gång som jag minns väldigt tydligt var under mitt andra år i Stockholm. Då bodde jag själv i en studentlägenhet och gick på en folkhögskola. Det året var ett väldigt ensamt år. Jag minns att jag sa till mina vänner att jag var rädd för ensamheten. Jag kunde vakna en morgon och känna mig så ensam så att jag inte ville gå upp ur sängen och ta mig till skolan. Nu var det längesen det var så för jag har jobbat på att vara med mig själv de senaste åren men ibland så kommer tankarna tillbaka. Kan tänka mig att det är något jag får leva med mer eller mindre. Det är mina hjärnspöken från tonåren som kommer tillbaka, den där känslan av att inte ha någon i skolan, den sitter i. Det bästa man kan göra när man känner sig ensam eller ledsen, det är ju faktiskt att ringa någon man tycker om. Det brukar jag göra. Kommer en tanke om ensamhet tar jag oftast upp telefonen, slår en pling till en vän och berättar hur jag mår. Sen kanske vi börjar prata om något helt annat och vips så är ensamhetskänslan borta.
Translation: Part twety-three in the Christmas calendar by Emily. Once when you felt lonely. I am a person with a lot of feelings and I am often worried about things. I can often feel lonely but I have worked on it these past years. One time I remember was my second year in Stockholm. I lived by myself in a small apartment and some days when I woke up I felt so alone so I wouldn't go to school that day. Now it's not so bad. It's just my ghosts from my youth. Nowdays I often call a friend when I get those feelings. we maybe talk about something else and then suddenly the feeling of lonelyness is gone.
