Tisdag i november, Stockholm, allt känns som en öken.
En sån där grå dag i november. När allt känns lite som en öken. Man vet inte var man ska ta sig från en plats till en annan. På något sätt är det ändå fint ute. Det inger på något vis hopp. Snart kommer snön och allt blir lite ljusare. Det går.
Bestämde i alla fall att idag var det dags för en promenad. Jag brukar vara så dålig på det. Och så behöver man ju ljuset nu eftersom det bli mörkt så fort.
Försökte ändå att njuta av det jag såg och tänka att det kommer en ny vår och ljuset kommer tillbaka. Det är ändå på något vis så vackert och lidelsefullt ute. Hur man ser att allt försöker hänga sig kvar vid livet, klamra sig fast på grenarna, för att sedan vara tvungen att släppa taget.
En grå novemberdag i Stockholm andas på något vis hopp. Hopp om nytt liv, om ljuset, om vintern.
Translation: A tuesday in november, Stockholm, it feels like a desert. But still, there's hope. It will come a new spring and the light will change. And it is kind of beautiful outside anyway.
Kommentarer
Trackback
