För exakt tre år sen på dagen, den 14 februari 2011, vaknade jag av att något lät utanför dörren till min lägenhet. Min lilla etta, där jag bodde ensam, under mitt andra år i staden där jag bor. Utanför hördes en romantisk sång sjungen av några killar på min skola. De gick runt och sjöng för alla tjejerna i klassen. Jag trodde att de skulle knacka på men det gjorde de inte. Det jobbiga var att jag inte kunde öppna. För i mina ögon svämmade tårarna över. Tårar som berättade om ensamhet och besvikelse, innan jag förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Jag grät och kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag låg där och hulkade och det tog en lång lång stund innan jag kunde ta mig upp. Det finns säkert fler än jag som känner samma sak och kanske många precis som jag på den här dagen, då man förväntas fira kärleken och de man älskar. Men om man inte har de personerna omkring sig eller om ensamheten ändå smyger sig på. Vad gör man då? Ibland är man ensam för att man väljer det och ibland kommer den där ensamhetskänslan bara flygande. För tre år sen när jag grät i min säng kunde jag inte hjälpa att rädslan och ensamheten kom. Då var jag livrädd för att vara ensam och att bli lämnad ensam. Att aldrig bli tillräckligt älskad eller undran om någon skulle se mig över huvud taget. För er som känner så ibland, ni är inte ensamma. Vi är många som känner med er och det är helt ok att känna så. Men som min lärare sa samma år:

  – Känslor är bara Puh-pinnar! De flyter från den ena sidan av bron till den andra och följer vattenströmmen och vi ser den glida iväg. Det är bara en känsla, en Puh-pinne, som vi kan låta glida iväg med vattnet och tillslut släppa den ur sikte. Det är då vi blir helt fria från den. Känn så mycket du vill, den här dagen och alla andra dagar, men glöm inte att det bara är känslor. Kram till er, mina kära läsare, på en helt vanlig fredag.