För några dagar sen befann jag mig på den bästa platsen. Nämligen mitt barndomshem som ligger på landet mitt på den östgötska slätten. Huset kallas Slanten och ligger i en slänt, därav namnet. Platsen har varit i min släkts ägo i många många år. Tror minsann, om jag inte minns fel, att det var min farfars farfar Axel Andersson som byggde hus på just den här platsen. Min farfar, han kallades Sten i Slanta. Då visste man vem det var och var han bodde. 

 

 

I söndags var det ett sånt magiskt ljus på morgonen och solen kikade fram bakom molnen innan den försvann lite senare framåt lunch. Var tvungen att skynda mig ut för att dokumentera. Dock ville inte katten min följa med ut så det får minsann duga med bilder på mitt hem.

 

Det här är bodarna som vi kallar dem. Där har jag hittat flera av mina möbler som jag numer använder och där förvaras också en del av de grejer jag inte får plats med i lägenheten.  

 

Ljuset. 

 

Det här är mitt barndomshem. Rött med vita knutar ska det vara.  

 

Var sen med oknytna skor tvungen att hoppa lite i lövhögarna. Att vara på landet om hösten är det bästa.

 

Jag saknar det nu. Är ju tillbaka i Stockholm och det är sån stress här. Man märker mörkret mycket tydligare. Plus att november snart är här. Det gör liksom inte saken bättre. Hoppas ni har en fin vecka i alla fall! 

 

Tjing!