Syskonbilden 2005. Jag är liten och katten Brum levde fortfarande. 

 

Jag var så trött så trött så trött. Och ville inte gå upp alls. Men jag gjorde det. For till stan med alla andra och handlade det sista inför idag. Och sen satte jag mig vid TV:n och deckade en stund. Men sen blev det lite fart på mig. Fixade granen, slog in klapparna och gjorde lite jultryffel. Sen hade jag och mamma vår årliga tradition; glögg och pepparkaka mitt i natten när allt typ är klart. Sen somnade jag och sov som en stock. 

 

 

Sitter uppe i natten och skriver. Har bakat julgodis ikväll med familjen och lite vänner. Bilder på det kommer kanske snart. I alla fall så tycker jag om den här bilden. Jag är genuint glad på något sätt. Inte nåt att le på beställning utan äkta vara. 

 

Sitter för övrigt och kollar på en massa gamla julkonserter från gymnasiet. Vilka minnen! Inte alltid så bra men lite nostalgisk blir man. 

 

Nej, nu borde jag ta och sova. Godnatt!

 

Inte den snyggaste bilden kan jag ju säga. I New York i alla fall. Vid Ground Zero. Jag var lite ledsen över att jag snart skulle hem och det lyckades Hanna fånga på bild. Som sagt. Inte min bästa sida med läppstiftet halvt avskaft men men. Vad gör man inte för bloggen!

Ingen förklaring behövs.

 

Puss

Lite suddigt kanske men så fick det bli. En konsertdag som denna. Det har varit så fantastiskt skoj att få sjunga lite igen. Äntligen liksom. Nu kan det bara bli mer. Hade i alla fall en röd 70-tals kreation på mig idag. Mammas gamla. Och så hennes svarta knytbälte i midjan. Och så örhängena från jobbet. Nu kanske jag kan få andas ut lite och njuta av julen. Vad fort december har gått, tycker ni inte det? 

 

 

Jag fixade min julgran häromdagen. Här är en liten teaser.

 

 

Har ni inget att göra ikväll? Kom då på konsert kl 19.00 i Abrahamsberg. Lite alternativa julsånger. Vi ses!   

Det är den senaste bilden på oss alla tillsammans. Julen 2010. Mormor Svea, då 86, tog bilden. Hon är inte så van vid systemkameror så det är därför bilden är lite sned. Från vänster: 

 

Pappa Gunnar, 61, är ekonom/rådgivare på LRF-konsult. Fråga mig inte vad han jobbar med egentligen, för det vet jag inte. Han är en skämtare och skojar om allt. Gillar fotboll och har det mest högljudda skrattet av alla i släkten. Man hittar honom oftast sovandes på soffan framför ett TV-program. 

 

Mamma Gun-Marie, 58, jobbar som läkarsekreterare men började har också jobbat på posten och är också kantor/kyrkomusiker. Hon håller i diverse körer, uckelele-kurser, stick-kaféer och volontärar i en second-handbutik när hon är ledig från sitt vanliga jobb. Hon har lite svårt att säga nej och gör oftast mer än hon ska eller orkar men sen är hon ju också den snällaste av oss i familjen. 

 

Samuel, 26, äldre bror och mellanbarnet av oss syskon. Han jobbar som nattreceptionist på Scandic men det kan bli något annat till våren. Han bor i samma trappuppgång som alla sina vänner och spelar mycket fotboll. Han är medlaren av oss syskon och försöker ofta liva upp stämningen med ett youtube-klipp eller en konstig låt. 

 

Jag, Elsa Lisa Larson, liten, yngst, mini, bebis och så lite humör och en gnutta stil. 

 

Josef, 31, äldst av oss i syskonskaran. Jobbar som elektriker och är specialist på larm(?) tror jag. Han är väl den som tar mest ansvar och älskar att jobba, helst mycket och mest hela tiden. Han bor med sin tjej i ett litet hus på landet med hund och allt. Pratar nästan jämt i telefon, oftast när han kör bil. När han ringer vet man att turen har kommit till mig igen i telefonboken. 

 

 

Ja det var då familjen Larson, eller? Nej just det, Axelsson var det ju vi hette. Det var alltså familjen Axelsson, från någonstans på östgötaslätten. Vi är väldigt olika men tillför något till familjen på vårt vis. Och om ni undrar varför jag kallas Elsa Lisa Larson så är det något min mamma kallade mig hela uppväxten. ELSA LISA LARSON, nu får vi allt sätta fart!, skrek mamma från undervåningen. Och jag sprang tassandes nerför trappen till köket, eller vardagsrummet eller var hon nu var.

 

Hej hopp!

 

 

Den sjuttonde i ordningen i Emily Dahl-kalendern. Jag går i ettan. Det är november. Jag älskar min nya frisyr. Man ser min sneda tand. Jag måste ha en ny profilbild. Det blir den här. Jag är nog ganska osäker. Men jag har börjat i en ny klass. Jag får sjunga en massa och har fått nya vänner. Vi lyssnar på the Beatles och Cat Stevens, vi klär oss lite hippie-stil. Jag blir kallad sjuk och blek för att jag inte har något smink på mig av min samhällslärare. Jag försöker passa in, precis som alla andra. Men blir behandlad som om jag är yngre, jag blir arg om någon retas för mycket. Då ryter jag. Det finns så många i klassen som måste synas och höras. Jag får nog inte riktigt plats. Inte som jag vill. För det finns så många andra som är så mycket duktigare, enligt lärarna i alla fall. Det var nog en förvirrande tid. Jag visste inte så mycket, vågade inte så mycket, tyckte inte så mycket. Jag ville bara vara en del av något mer. Inte vara själv. Kanske fick jag mig några käftsmällar då som gjorde att jag tog mig igenom den tiden och lärde mig något. Kanske fick jag också se att det fanns något annat än den skola och de kompisar jag var van vid sen tidigare. Jag fick vänner som brydde sig, jag fick en trygghet som inte funnits där innan. Men också fick jag kämpa, för det var mycket jag inte förstod eller hade sett. Jag var naiv och hade enorma humörsvängningar. Jag var Liten, Elsalill, pysselsa och mini. Det var jag, sexton år. 

 

 

 

 

Låten heter Nature Boy och jag lyssnade på Lisa Ekdahls version av den från albumet Back to earth. Och det är väl egentligen det som är det viktigaste i livet. Som den lille romantiker jag är så vill jag tycka så i alla fall. 

 

 

Anna tog den här bilden tidigare i år. I februari närmare bestämt. Vi hade en mysdag med Elin och Emil och hamnade i en blomsteraffär för att Emil skulle köpa frön. Och Anna fick ett ryck och tog bilder på oss hela dagen. Jag trodde att hon fotade alla fina blommor i affären men tydligen så fotade hon mig. 

 

 

Jag saknar nog mina bröder faktiskt. Trots att vi är så sjukt olika. Vi har våra olika intressen och synsätt men ändå så hör vi ihop på något vis. VI kan bli sura på varann, irriterade som om man fortfarande vore sju. Men trots det har jag det senaste året kanske funnit ett nytt sätt att prata med var och en av dem. Har kanske insett att ingen av oss är perfekt. Vi är nog bara en bunt fånar som råkar vara släkt med varann. Tycker att bilden fångar oss exakt sådana vi är; lite knäppa sådär. 

1. Här skulle jag vilja bo under någon period av mitt liv. New York. Staden som aldrig sover. VIll läsa musik, dansa swing, knata upp och ner på Manhattan, mysa i Williamsburg och bara njuta av att allt kan hända. 

 

 

 

Jag började förra veckan med att repa med dessa fantastiska pojkar! Konsert om snart bara en vecka. Återkommer om tid och plats!

 

Här är mina finaste missar Saga och Simson, som bor hos mor och far. Katt är i alla fall favoriten. Kommer alltid att vara. De har sin egen personlighet, kan komma och gå som de vill, lättskötta och sen får man ju en massa gos (på deras villkor såklart). Längtar hemhem till jul nu så jag kan få gosa litegrann. 

 

Det var lucka tio. Imorgon ska jag försöka mig på att visa en bild på mina framtidsdrömmar. Kan bli svårt. Får klura på den. Hej hej!! 

 

 

Min sänghörna där jag har jätteblommor, en bild på mig som bebis, en fin bild jag fått av mamma och så alla fotografierna. 

 

 

Jag vet att jag redan har en liknande bild uppe i kalendern men det är nog ungefär såhär jag vill se ut. Pincurlsen på plats, perfekta lockar, eye-liner och läppstift, en vacker vintage-klänning och så ett par snygga skor. Tänk om man fick vara så fin jämt! (iochförsig så försöker jag ju, men men..). Tror minsann att jag ska ta på mig den här klänningen idag. Det blir väl bra? 

 

 

Fina mamma som alltid ställer upp och försöker förstå trots att jag är som en trotsig femåring ibland. Som har varit bullmamma, hemmamamma, fixarmamma, peppmamma, körledarmamma, köra-mig-till-skolanmamma och allt det där. Som säger, nejdu du, elsa lisa larson, nu får vi allt sätta fart! Som sätter över pengar när det krisar på kontot. Som åker hela vägen till Stockholm för att lämna en banjolele. Hon är ganska bra faktiskt! 

 

 

(Och lite kompensation för att jag drömde att hon dog i en flodvåg inatt. Förlåt!!)

Här är jag i Central Park och njuter av värmen och ledigheten. Jag och bästaste Emelie tog en dag till att göra ingenting, vi tittade på folk, läste och åt en jättegod picknick. Nästan den bästa dagen på hela resan. 

 

 

 

Hon är så fantastiskt stark och levt igenom många svårigheter. Blev lämnad av sin mamma för att växa upp med fostermamma, bli gravid vid sjutton år och vara ensam med två barn när morfar var i Norge under andra världskriget. Hon har sett hela samhället förändras och har över tjugo barnbarnsbarn. Hon har varit den starka kvinnan genom allt. Moder Svea, 88 år. 

 

 

Jag och min kollega gjorde fönstret på jobbet. Notera att en av dockorna är armlös. Det finns sådana kunder också (eller så är dockorna dumma och går sönder). 

 

Hemma hos mig i min nuvarande lägenhet. Man ser min älskade lampa, den fantstiska soffan som mamma och en annan tant Elsa har klätt om, mammas brudkista som hon fick när hon fyllde 20 och så lite annat krafs. 

 

 

Jag älskar glädjen i den här bilden. Det var en sådan befrielse att få stå utanför operahuset i Oslo och bara leka loss och fåna sig framför kameran. Bakom kameran står min bästa vän Anna och jag hälsar på henne. Eller jag flyr till henne på mitt sportlov 2010 för att komma bort litegrann. Och det är nog den galnaste veckan på länge där. Vi är oövervinnliga. Det var nästan då det verkligen började. Vår knäppa relation. Så, den här bilden får representera det nya som började och hur knäpp jag kan vara ibland. Dansa och se ut som en gnagare, skämta, le och va uppe hela natten för att gnata runt i klackar i snön och flörta på norrmän. Hihi. 

 

 

BIld två: